linger.blogg.se

Under det senaste dagarna har jag befunnit mig på en retreatgård i de djupa dalänska urskogarna. Där jag har jag njutit av tystnaden, mediterat, ätit gott (och mycket!) och läst! Fri från stress, vardag, jobbsökande, problem, tid och den ständiga uppkopplingen mot omvärlden gjorde att man verkligen kunde slappna av. Det första dygnet spenderades i tystnad och trots frånvaron av tal och oral kommunikation, var man aldrig ensam (om man själv inte valde det givetvis). Den mesta tiden spenderades i brasrummet framför eldstaden, läsandes. Att sitta där i tystnaden och endast lyssna till eldens sprakande, enstaka hostningar (vabbruari) och bladen vändes i de närvarandes böcker - utan att någon störde, men också utan att vara ensam - var helt underbart. Det är så det ska vara.

Jag tog äntligen tag i kragen och läste John Greens omåttligt hyllade och populära The fault in our stars. Jag gillade verkligen det jag läste, men den fängslade mig inte lika mycket som jag hade hoppats på. Och fick mig ännu en gång att inse det faktum att jag inte får ha så höga förväntningar på de böcker jag ska läsa (Dödsritten och 50 shades-trilogin), trots att jag verkligen gillade den här boken.

 

The fault in our stars, handlar om kärlek, sjukdom och om att leva livet när du kan. Hazel och Augustus, bokens huvudpersoner, träffas via en stödgrupp för unga människor med cancer och det är där deras historia tillsammans börjar.

 

Trots att man har en aning om vad som kommer att hända, lockas man att läsa vidare. Den fängslar och berör, skapar ett beroende som gör att man sträckläser den från pärm till pärm och inte kan släppa tanken på hur det ska sluta. Det absolut bästa med boken är ändå att karaktärerna känns så realistiska och äkta. Det är inte någon poetisk/mörk/depp-historia, utan den handlar bara rätt och slätt om två unga, kära, livfulla och sjuka människor. Fin, ärlig och äkta.