linger.blogg.se

 

Sarah Dessens böcker är den perfekta sommarläsningen. Rekommenderad ålder till böckerna är 12-15 år, men hennes böcker fungerar minst lika bra till alla över 15 år som söker lättlästa, men välskrivna och riktigt härliga böcker.

Mitt perfekta liv handlar om att våga släppa loss och att våga ta för sig av livet. Som i det flesta av hennes böcker innehåller även denna, ingredienser som kärlek, sommar, sömnlösa nätter, att utvecklas som människa och såklart han, killen med stort K, Wes i det här fallet. Den inte helt felfria (men ändå så perfekta!) killen som man inte kan låta bli att falla pladask för...

Jag gillade Macy, även om det inte riktigt kändes som om man fick lära känna henne ordentligt. Och störde mig rejält på att hon inte gjorde någonting emot mamman, som stundtals (typ hela tiden) betedde sig bra mycket värre än Macy.

Jag gillade boken, men tycker dock inte att Mitt perfekta liv är den bästa av hennes böcker. Along for the Ride (Mycket mer än så) är fortfarande min favorit. Och den senaste svenska översättningen av hennes böcker Blunda och hoppa ligger och väntar på att få läsas på nattduksbordet = boklycka!

 

3/5

Orginaltitel: The Truth About Forever
Författare: Sarah Dessen
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2011
ISBN: 9789129677713

Här var det dött.

Men. Plötsligt händer det!

 

Det är inte så att jag inte har läst någonting den senaste tiden. Tvärt om har jag hunnit läsa många bra böcker och hyllplanen dingnar av godbitar som bara väntar på att få bli lästa. Hela tiden fylls det dessutom på med ÄNNU fler måste-ha-böcker, recensions-ex och fyndböcker. Och bokhandeln? Ja, den fullkommligt svämmar över av bra böcker jag bara måstemåste läsa. Så det är inte där bloggtorkan sitter i. Problemet är bara att jag inte har tid att blogga om det. Faktum är att jag knappt har tid att sitta vid datorn (och det, mina kära läsare, är någonting alldeles extraordinärt!).

 

Vad var det då som fick mig att logga in och väcka upp bloggen igen då efter den här månadslånga torkan? En bok såklart! Och inte vilken bok som helst, utan nämligen någonting så otippat och "ocreddigt" som ungdomsboken Linux - uttagningen av Maths Claesson. Omslaget är helt fantastiskt och lyckan jag kände när jag såg den röda, tryckta texten på den (läsex) är svår att förstå om man inte är en riktig boknörd...

 

 

Inte direkt vad jag brukar läsa, men någonting tilltalade mig väldigt mycket med den. Sådär som det kan vara ibland. Slumen som gör att man bara råkar plocka upp en bok ur en låda eller hylla för att det är som om den TALAR direkt till en. Och sen så visar det sig att det blir en av ens nya absoluta favoritböcker. Den som säger att böcker inte kan tala...pf!

 

En av mina absoluta favoritböcker i "yngre dagar" var Pirater av Celia Rees. När jag för några veckor sedan botaniserade runt i Den Gamla Stadens bibliotek, hittade jag en av hennes böcker som jag missat - Sovay! Givetvis norpade jag åt mig den och gick sedan som vanligt ut genom dörren med typ femton böcker, när jag "bara skulle reserver EN" - som vanligt alltså.

 

Det är år 1783 och en ung kvinna vid namn Sovay bestämmer sig för att hämnas på sin trolovande. I samma stund som hon drar upp näsduken över den nedre delena av ansiktet, ger hon sig in i någonting som är mycket större än hon någonsin kunnat ana. Det är en orolig tid i Europa och ingen går längre säker. I jakten på hennes sjuka far, dras Sovay mer och mer in i den farliga världen.

 

Tyvärr levde boken inte alls upp till mina förväntningar. Det var inte något riktigt djup i den och det hela blev bara en väldigt långdragen och invecklad berättelse om franska revolutionen som inte alls intresserade mig. Däremot är språket väldigt medryckande, lättskrivet och fängslande vilket väger upp det negativa.

 

 

 

Under det senaste dagarna har jag befunnit mig på en retreatgård i de djupa dalänska urskogarna. Där jag har jag njutit av tystnaden, mediterat, ätit gott (och mycket!) och läst! Fri från stress, vardag, jobbsökande, problem, tid och den ständiga uppkopplingen mot omvärlden gjorde att man verkligen kunde slappna av. Det första dygnet spenderades i tystnad och trots frånvaron av tal och oral kommunikation, var man aldrig ensam (om man själv inte valde det givetvis). Den mesta tiden spenderades i brasrummet framför eldstaden, läsandes. Att sitta där i tystnaden och endast lyssna till eldens sprakande, enstaka hostningar (vabbruari) och bladen vändes i de närvarandes böcker - utan att någon störde, men också utan att vara ensam - var helt underbart. Det är så det ska vara.

Jag tog äntligen tag i kragen och läste John Greens omåttligt hyllade och populära The fault in our stars. Jag gillade verkligen det jag läste, men den fängslade mig inte lika mycket som jag hade hoppats på. Och fick mig ännu en gång att inse det faktum att jag inte får ha så höga förväntningar på de böcker jag ska läsa (Dödsritten och 50 shades-trilogin), trots att jag verkligen gillade den här boken.

 

The fault in our stars, handlar om kärlek, sjukdom och om att leva livet när du kan. Hazel och Augustus, bokens huvudpersoner, träffas via en stödgrupp för unga människor med cancer och det är där deras historia tillsammans börjar.

 

Trots att man har en aning om vad som kommer att hända, lockas man att läsa vidare. Den fängslar och berör, skapar ett beroende som gör att man sträckläser den från pärm till pärm och inte kan släppa tanken på hur det ska sluta. Det absolut bästa med boken är ändå att karaktärerna känns så realistiska och äkta. Det är inte någon poetisk/mörk/depp-historia, utan den handlar bara rätt och slätt om två unga, kära, livfulla och sjuka människor. Fin, ärlig och äkta.

 

 

Varje år går Scorpioloppet av stapeln på ön där Kate bor. Ett lopp på Capaill uisce - mäniskoätande hästar som längtar efter att få återvända till havet. I ett sista försök att rädda det som finns kvar av hennes familj bestämmer hon sig för att vara med i tävlingen. Både tävlingen och vägen dit är tuff och farlig. Det blir inte lättare när hon lär känna Sean. Han har vunnit loppet fyra gånger tidigare, men aldrig har en vinst varit så viktig som i år. De blir kära i varandra, men bara en kan vinna den stora tävlingen.

Jag hade höga förväntningar på boken efter att ha läst, slukat och älskat hennes tidigare böcker om vargarna i Mercy Falls (Frost, Feber och Förevigt). Men jag blev tyvärr inte helt såld på den här boken. Stiefvaters sätt att  skriva är fantastiskt, men här kändes det som om att allt blev lite för mycket utdraget och gick för långsamt.

 

Det kändes som om det fanns en del oklarheter i slutet och många frågor kvarstod. I vilken tid utspelar sig boken? Ibland kändes det som nutid, ibland väldigt avlägset. Vart kommer hästarna ifrån? Är det ens hästar? Vad finns det på fastlandet?

 

Tyvärr var även kärlekshistorien ganska platt och det kändes aldrig som om man riktigt lärde känna huvudpersonerna. När jag läste på baksidan om den trodde jag verkligen att det var något riktigt bra på gång. Förväntningarna steg, men tyvärr ifriades inte det. Boken var helt okej, men det saknades någonting som skulle tagit den till nästa nivå helt enkelt.

 

3/5

 

Svensk titel: Dödsritten

Orginaltitel: Scorpio Races

Författare: Maggie Stiefvater

Förlag: B Wahlströms

Utgivningsdatum: januari, 2013